Sen du lämnade mig känner jag ingen glädje i livet längre, så fort jag är ensam så blir jag deppig, arg, ledsen, förvirrad och alla tankar kommer upp. Vad är poängen med livet om du ändå inte finns med i det? Du gör mig så förvirrad när du säger en sak till mig och sen får jag höra andra saker av andra, vet inte vad jag ska tro på och allt blir bara kaos. Jag fattar verkligen inte hur jag kunde falla såhär jävla hårt för dig, vad är det som är så speciellt med dig? Inget egentligen, jag bara gjorde det. Och att behöva se dig varenda jävla dag gör ingenting lättare, kan knappt koncentrera mig när du är i min närhet vill bara gå fram och röra vid dig som förut. Varför, varför blev det som det blev? Varför i helvete lyssnade du på den där lilla skitungen som ljuger om exakt allt? Varför? Om du inte skulle lyssnat på han så skulle inget av det här hänt, jag skulle vara lycklig och allt skulle vara så jävla bra. Det svider verkligen att erkänna att jag inte mår bra utan dig, det känns som en del av mig saknas.. Ska jag behöva må såhär? Förtjänar jag verkligen det? Och isåfall, vad har jag gjort för att förtjäna det? Alla dessa tankar, slutar dom aldrig? Jag vill bara att du ska inse att du saknar mig.. Jag vill ha dig nu som jag hade dig då..